Jag gillar trav, det är en bra gångart för att träna framåtbjudning, schwung och form. Om man kan få hästen att slappna av i traven och börja jobba så kan det verkligen hända grejor, man kan variera så mycket både tempo, rörelser och form.
Om din häst har en någorlunda bra trav, så bra så att du kan rida lätt utan att den tappar till tölt i hörnen, så kan du prova följande övning för att träna din egen balans, din förmåga att koordinera och fokusera, vilket brukar ge bra effekt på hästen också - den slappnar av och börjar jobba.
Övningen är lättridning på flera sätt. Antingen sitta ner två steg, stå upp ett. Eller sitt ner ett, stå upp två.
Gör så här:

rid fram hästen i trav med en lätt kontakt på tygeln. Om du har en häst som lätt rusar, och är väldigt framåt, så börja med sitt ner två steg, stå upp ett. Om du har en häst som är lite lojare, så sitt ner ett, stå upp två.
Se till att du har svikt i dina fotleder och knän, har du svårt att hålla balansen så ta ett mantag nära sadeln, så du inte balanserar genom att hålla i tygeln. Du ska såklart sträva efter att ha handen uppe, och helt stilla, fokuset ska ligga i att SE dit du ska och att tygeln bara "är" där med lätt kontakt. Till en början är det lättast att göra detta på ridbanan, på fyrkantsspåret. Då behöver du inte tänka så mycket på vart du ska utan koncentrera dig på takten. Upp två, ner ett. När du och hästen känner er bekväma med det sätt ni valt, så byter du till det andra. Upp ett, ner två eller vice versa.

du kommer märka att din balans och koordinering kanske inte är så bra som du tror. Men om du övar detta 5-10 min varje gång du rider, eller minst ett par tre gånger per vecka, kommer du snart att märka skillnad både på dig och hästen.

Egentligen skulle det här inlägget handla om trav. Men, det får bli senare. För just idag, så vill jag skriva om nåt (nästan) helt annat än hästar.
Ibland händer det saker i livet som är svåra att förstå. Det händer för alla, nu och då. Ibland mycket på en gång, ibland går det årtionden utan att något svårt händer, man bara lallar med.
De senaste två åren har varit svåra för mig, med förluster på olika sätt. Tankar som uppstår genom detta, som gnager och tränger sig på. Det är så otroligt lätt att skapa negativa tankemönster, men så otroligt svårt att bryta. För de allra flesta pågår det ett ständigt flöde av tankar om dåtid och framtid, tankar som skapar oro och onödigt lidande.
För snart tio år sen kom jag i kontakt med Eckhart Tolles bok "The power of now". Jag ska absolut inte gå in på allt vad den handlar om, mer än den visdom som jag återvänder till när mitt analyserande och tänkande helt enkelt blir för mycket:
Du är inte det du tänker.
Vårt medvetande är så mycket mer än vårt intellekt. Om intellektet spelar dig ett spratt, genom att skapa osanna föreställningar som blir sanna i din inre värld, så kommer känslorna också att hoppa med, och med all säkerhet fel sorts känslor. Destruktiva känslor. Känslor som t ex gör att du inte får till den där slutan eller törs rida den där tävlingen (för att prata hästspråk).
Ibland begår man misstag. Det gör vi alla. Det är lätt att klandra sig själv och ångra sig, bli bitter och skapa de där negativa tankespiralerna som vi egentligen absolut inte vill ha. Det är då som man måste börja iakta sig själv. Jag är inte mina tankar. Jag sitter här och hör, och lyssnar till min inre röst. Och eftersom jag hör den, så kan jag ju inte vara den, eller hur?
Bli medveten om den och ta dig tillbaka till nuet. Bli mer som en häst. En häst funderar inte på vad den gjorde igår, i förrgår eller förra året. Den oroar sig inte heller för vad som ska hända imorgon eller nästa vecka. Den bara är, här och nu.
Och än viktigare ändå när man fastnat: ge sig själv acceptans. Att acceptera saker som dom är, just här och nu. Det kanske inte alls är som du vill. Det kanske gör ont, du är arg, ledsen, besviken etc. Men dina tankar kommer inte kunna ändra på situationen, det spelar ingen roll hur mycket du tänker - bilden du målar upp lär ändå bli fel, och den kommer bara leda till ännu mer misär. Att bara acceptera, att just nu, i den här stunden, är det så här. Just nu känner jag så här. Och just nu är kanske andra sådär. Blunda och acceptera, utan att värdera. Man behöver inte ens respektera. Bara acceptera och inse det man inte kan ändra. För det enda man kan ändra är sig själv och även det är mycket svårt, det vet alla som rider häst.
Men. Acceptera, utan att värdera. Bara känna känslan och låta den vara där. Låta andra vara där de är och acceptera. Det skapar en stillhet, och ett kort ögonblick av inre frid och tystnad.
Nio gånger av tio ger mig min häst förmågan till denna fulla närvaro. Kanske är det därför jag älskar hästar. Den tionde gången är den där gången som inte ens hästen lyckas bryta igenom barriären av ständiga tankar, och det är den gången ridpasset går åt helvete.
Men med hästen kanske man är två-tre av dygnets vakna timmar. Dom andra timmarna kanske tankarna maler på. Det är då det är bra att kunna stanna upp, iakta sig själv och sen acceptera. Ur detta kan sedan fokus infinna sig, fokus som är tillräckligt starkt, medvetet och klart för att åstadkomma förändring.

Många som rider islandshäst har problem med traven. Orsakerna är många - femgångshäst med svag trav, dålig trav = tråkigt att trava, hästen tappar balansen i traven och vill inte fram till handen (vilket gör att man får trava utan tygelkontakt, vilket i sig är ett problem om man är "tygelberoende" för att styra hästen). Men den största orsaken till problem är som vanligt: ryttaren.
Jag ser en stor skillnad mellan de som ridit "vanlig" häst innan de börjar med islandshäst och de som bara ridit islandshäst. De som ridit vanlig häst har oftast traven i kroppen och vet vad de letar efter. De kan oftast också rida lätt och stå i tvåpunktssits. Detta gör travarbetet oändligt mycket lättare.
Så om man vill få sin häst att trava bra måste man börja med sig själv. Har hästen svag och dålig trav, tappar i kurvor och går över i tölt - strunta i det för en stund. Korta lädren tre till fem hål och träna på tvåpunktssits i fem minuter och skit i gångarten. Hästen dör inte för att den får gå i fel gångart en stund ☺️ ha en halvlång tygel, se till att du kommer upp ordentligt ur sadeln, luta dig fram så du får en rät linje mellan axel, knä och tår. Skäms inte om du måste ta mantag för att hålla balansen! Nu är det DIG du ska träna!
Se sen till att ha svikt i fotleder och knän. Om hästen travar, fokusera på att hitta "gunget". Om du bara står stlla, sviktar i benen, så kommer du känna gunget och att du åker lite sida till sida i takt med att hästen travar. Följ detta med din kropp!
Träna tvåpunktssitsen minst fem-tio minuter varje dag i två veckor. Man kan även träna det i skritt om man vill ha en riktig styrkeutmaning. Jag kan lova dig att hästens förutsättningar att trava ökar i takt med att din balans och styrka ökar!

Eftersom jag både rider olika hästar och undervisar elever med väldigt olika typer av hästar, så har det fått mig att fundera på detta med hur man får hästen "lagom" känslig. Inom PNH pratar man om sensitise och desensitize - alltså hur man jobbar med att få hästen känslig för rätt saker.
I arbetet från marken så kan man både öva upp hästens reaktionsförmåga och öva upp förmågan att inte reagera på saker. Väldigt känsliga hästar reagerar ofta för mycket och på allting, vilket kan göra dem svåra att rida för att de bara "springer" och de kan inte ta in och lära sig saker på grund av det. På andra änden av skalan finns de hästar som inte bryr sig om nåt kan det tyckas. Okänsliga hästar som ovilligt rör sig framåt; man får känslan av att inte ens en bomb skulle få dem att reagera.
Det vi önskar av en ridhäst är ju nånstans mittemellan. En häst som går villigt fram, men med en kontrollerbar energi, och som kan slappna av på beställning.
Den känsliga hästen måste man lägga mycket tid på desensitize. T ex arbetet med rep o repgrimma, så kan man jobba med att hästen ska acceptera och stå stilla när man långsamt svingar repet och låter det landa på hästen, över hela kroppen. Man kan även träna mycket på att gå från den med "farliga" saker som paraplyer, prassliga påsar, pressenningar med mera. Man rör sig bort så att avståndet aldrig blir mindre än vad hästen kan acceptera och fortfarande vara lugn och bli nyfiken.
Den okänsliga hästen får man jobba tvärtom med. Där handlar det om att få fram en reaktion och få hästen att flytta sig undan tryck, helt enkelt göra den känsligare. Den kan få bli lite rädd helt enkelt, för att få fram känsligheten.
Oavsett vilket man behöver träna på med sin häst, så är det viktigt att hela tiden vara uppmärksam på hur hästen utvecklas. Vi vill ju som sagt ha kontrollerbar energi. Jobbar vi för mycket med avslappning på en känslig häst kan den plötsligt bli för avslappnad o vice versa. Hästens beteende är inte konstant, även om grundtypen i prrsonligheten är det.
En bra övning för att hela tiden kolla av var hästen är, är övningen kom-backa. Du ber hästen komma till dig, berömmer och ber den sen backa bort från dig. Detta "dragspel" kan man leka mycket med!

Idag fick jag chansen att testa en fantastiskt skön sadel (tack Annica!), och då kom jag att fundera på det här med stigläderlängden, eftersom jag inte hade lust att ändra dem så var de yttepytte lite kortare än vad jag brukar ha normalt i dressyrarbete.

Det är väldigt nyttigt att variera sin stigläderlängd. Jag brukar rekommendera att man ofta ändrar och rider med lite olika längder - detta för att träna balansen och för att förändra sitsen och trycket på sadeln. Ofta rider islandshästryttare med alldeles för långa läder. Stiglädren är så långa så man undrar varför man överhuvudtaget har stigbyglar. Man skulle antagligen rida bättre utan, eftersom varje gång man vill ha kontakt med dem och använda dem, så är de så långa att de tvingar ryttaren till att stå på tå. Att stå på tå är inte så bra. Som ryttare tappar man då gärna balansen, får sämre kontroll på sin skänkel och det gör också att sitsen blir spänd. Dessutom så blir benen alldeles raka, så man kan få ont eftersom inte lederna sviktar det minsta.

På hoppryttare ser man ofta det motsatta. Lädren är korta även om det inte är hoppning, vilket gör dressyrarbetet svårare. Svårare att nå om hästen, kunna ge den stöd med skänkeln och rakrikta den. En hoppryttare med mindre god balans blir dessutom än mer obalanserad med korta läder.

Om man t ex ska träna trav eller galopp, så är det bra att stå i tvåpunktssits. För att få en bra balans på en islandshäst i tvåpunktssits så behöver de flesta korta sina läder upp till fem hål! Man lurar gärna sig själv och tar två hål, för då känns det ju inte så vingligt däruppe. MEN - det är vingligt. En bra tvåpunktssits bygger på att ryttare verkligen kommer upp helt ur sadeln och har svikt i knäna och i fotlederna. (tyvärr är många islandshästsadlar dock konstruerade så att det nästan är omöjligt att rida med kortare läder. En del är även konstruerade så det ända som känns naturligt är att sitta med raka ben...)

Om man ska slöträna lite trav på en svårtravad häst eller rida ut kan det vara bra att ha lite kortare läder så att man lätt kan stå i trepunktssits. Trepunktssitsen till skillnad från tvåpunktssitsen innebär ju att man fortfarande har en liten lätt kontakt med sadeln, men att man lutar sig lite fram för att följa med i hur hästen har sin vikt (som då ofta är lite mer framåt).

Även i den lodräta sitsen är det bra att variera stiglädren lite. Som ryttare vill man inte vara statisk utan flexibel. Att variera stiglädren uppmuntrar till det. Det händer att jag ändrar stiglädren både en och två gånger under samma ridpass för att det ska passa de övningar jag vill göra.

Det finns en annan bra anledning till varför man inte ska ha för långa stigläder. Det har med vikt och sits att göra. Återkommer till det!
 

Äntligen vår, nu får hästarna gå på bete igen! Eller?
Varje år drabbas jag av Stora Fång och Cushings Nojjan. I Elgurs släkt finns båda delarna, och Cushings (PPID) är ärftligt även om man inte har några vetenskapliga bevis på att fång är det. På Hippson skriver man om ny forskning som inte ens räknar fång som en egen sjukdom, utan snarare ett symptom:

Forskningskollen

Jag tycker det låter rimligt att det inte är en egen sjukdom utan ett sypmtom på att annat inte står rätt till i kroppen. Cushings beror på att hypofysen, som är en av de körtlar som styr kroppens hormoner, börjar skicka ut för mycket hormon. Vanligast är överproduktion av ACTH som är det hormon som styr kortisolproduktionen hos hästen. ACTH signalerar till hästen att producera mer kortisol. Läs mer om detta här och här

Det som jag tycker är speciellt intressant med detta är att kortisol har en stark koppling till stress. (nu verkar ju syndromet främst vara framkallat av tumör eller förändring i hypofysen, men vad händer innan förändringen finns där?vad framkallar själva förändringen?). Häst och människa är mer lika varandra än vad man kan tro, i alla fall vad det gäller metabolismen på cellnivå. Det är samma typ av hormoner som styr våra kroppar, vår ämnesomsättning och vår könsdrift.

Stress är en faktor som starkt påverkar vårt och hästens hormonsystem. Under stress ökar produktionen av Dopamin från Hypotalamus som en konsekvens av att kortisolproduktionen ökar (som jag skrivit om tidigare) och det gör till en början gott eftersom dopamin är ett hormon som gör oss skärpta, lugna och glada. På sikt kan dock receptorerna tröttas ut, och produktionen av dopamin minskar. Körteln slutar fungera som den ska, och hästen pumpar då ut mer och mer kortisol för att få igång den trötta körteln. Cushings uppstår, för det spelar ingen roll hur mycket ACTH som går ut i blodet - dopaminet kommer i alla fall inte att produceras eftersom körteln är förändrad av den långvariga utpumpandet av hormonet.

Så, vilket är hönan och vilket är ägget? Uppstår liksom bara tumörer och felfunktion på körteln? Eller kan det vara så att stress faktiskt är en bidragande faktor? Stress behöver ju inte vara den akuta stressen vid en flyktsituation. Det kan vara många faktorer, flockens sammansättning, foder, ridning, allmän trivsel....

En faktor som påverkar och påverkas av stress, tänkte jag lyfta fram här, och den är dessutom kopplad direkt till fång: Socker.

De som känner mig vet att jag har en aversion mot socker. Jag som gått från att vara fullständigt sockerberoende, med godis, läsk och annat skit som "bränsle" för att hålla borta den dränerande tröttheten, till att en dag bestämma mig för att jag faktiskt vill vara så pigg och frisk som jag kan, vilket innebär, för mig, ett totalt stopp på sockerintag. Ett högt sockerintag stimulerar vårt belöningssystem och ger en ökad produktion av dopamin. Högt sockerintag under lång tid= hög dopamin produktion= uttröttad körtel =minskad dopaminproduktion => överproduktion av kortisol!

En häst som får många förändringar i sitt liv, vad det än må vara, får alltid en viss stress. Det ligger något i de gamla kunskaperna om att hästar mår bäst av fasta rutiner. Om den dessutom får högt intag av sockerarter (eller stärkelse som omvandlas till glukos i blodet) så får den en viss kroppslig stress. Insulinproduktionen får köra på högvarv, dopaminet tröttas ut. Här tror jag det finns en orsak till att fång och cushings är så vanligt.

En tjock häst har högre risk för att hamna i läget där hormonerna störs ut, även om en smal häst också kan få det. ( vi vet ju så otroligt lite om vad som händer på cellnivå - men en häst eller människa kan faktiskt vara tjock utan att den får tillräckligt med näring. Lever man på socker så svälter cellerna eftersom de inte får mineraler, vitaminer, fett och protein som behövs för celldelning och förnyelse i kroppen). Anlagen avgör vilken typ av störning man riskerar (Cushings, EMS eller något annat). Men att hästen är smal är ingen garanti. Att motionera hästen är bra, det hjälper till att hålla hormerna i balans. Det finns en stor fara i att låta islandshästar bli tjocka på vintern. De är liksom konstruerade för att svälta under vintern och äta upp sig på sommaren, tusen år av utveckling på karga marker har premierat de individer som lättast kunnat lagra energi för att överleva vintern. Går de ständigt med övervikt så använder de inte glukosen i blodet utan tvingas börja lagra det som fett - och det är då insulinresistensen kan utvecklas efterhand.

Om du vill läsa mer om detta och vad man kan göra för att undvika fång, läs till exempel här:

american farriers

lamintis

pavo

ishestnews

hippson

 

Jag tänkte prata lite om detta med bogfrihet. Jag skrev ju i mitt sadelinlägg lite provocerande att "vem vet egentligen vad bogfrihet är". Säkert retade jag nån ☺️
Jag ska inte påstå att jag heller är nån expert på området. Det som jag finner lite märkligt är dock att ordet "bogfrihet" ofta används så godtyckligt. Bogfrihet är bra har man ju hört. Framförallt nämns ordet mycket i samband med sadlar. "Sadeln ger maximalt med bogfrihet", "den här sadeln har bra bogfrihet".
Om jag nu ska märka ord (och det ska jag ju såklart eftersom jag är språknörd), hur kan en sadel ha bogfrihet? I min värld är det hästen som har, eller inte har, bogfrihet.
Visst ok, jag fattar. Det man menar när man pratar om bogfrihet i sadelsammanhang, är att sadeln är designad så att dess paneler, vinkel, kåpor är skurna så att de inte ska ligga an mot bogen. Det ska underlätta att bogen är fri. En bättre benämning vore därför att sadeln går fri från bogen.
Man hör också att man kan sadla så hästen får bogfrihet, det jag skrev om i förra inlägget, d v s man lägger sadeln långt bak. Men är verkligen bogfrihet bara något som relateras sadeln? Nix, även om sadel såklart kan påverka den. Hästen uppnår inte bogfrihet bara för att sadeln möjliggör det.
Men vad är då bogfrihet? Så här tänkte jag först: Bogfrihet är att hästen är fri i sina bogar - att den är rörlig, uppåt, nedåt och åt sidorna. Därmed är frambenen oxå rörliga i samma riktningar. Ju mer rörlighet desto större frihet. Då blir hästens bogfrihet mycket beroende av hästens träning och muskulaturen som fäster upp bogbladet.
Men vad säger den beskrivningen egentligen? Förstår man begreppet? Kan man, utifrån denna beskrivning "se" eller påverka bogfrihet?
Nja. Jag funderade en stund. Det säger ju inte så mycket egentligen. Inte om vad som händer i musklerna och skelett, leder, senor. Så jag var tvungen att googla ordet det roliga är att nu efter flera timmars googlande o läsande på både svenska och engelska så är det egentligen bara en sak jag kommit fram till:
Det finns otroligt lite skrivet om just termen bogfrihet och vad det är! Det finns massor med sadelsidor, lite text om att vissa dressyrrörelser och streching kan öka bogfriheten. Men "definition bogfrihet".....mja. Kanske är det jag som inte fattar, eller söker svar som inte finns, eller helt enkelt googlat fel sak. Kanske är det så uppenbart vad bogfrihet är så man inte ens behöver definiera det?
Fast, å andra sidan tror jag inte det. Eftersom vi eftersträvar det, så vore det ju bra att ha en definition,veta mer om det, rent biomekaniskt.
En sak som jag tänker då är att eftersom bogbladet hänger "löst" och inte sitter fast i skelettet utan fästs av muskler, så är det musklerna som avgör hur fri hästen är i bogen. Om musklerna är stumma, låsta och korta, så kommer inte hästen kunna ta ut sin rörlighet maximalt. Om musklerna däremot är smidiga, starka och kan både kortas och längas, så kommer rörligheten i bogen förbättras.
Motsatsen till bogfrihet är ju att hästen är låst i sina bogar. Den får mindre aktion, går med mer vikt fram och belastar frambenen, den känns stel, snubblar, tappar balansen och som ryttare kan man känna att man befinner sig i nerförsbacke och att man har svårt att kontrollera bogen och därmed frambenen samt hästens rörelseriktning. Vad är det som gör det då?
Jag tror inte det bara är musklerna runt själva bogen som styr frambenets och bogbladets rörlighet. Hela kroppen hänger ju ihop. Om hästen har en naturlig snedhet påverkas rörligheten. Den blir liksom inte bättre än den svagaste länken, så även om ena sidan teoretiskt skulle kunna ha god rörlighet, så kommer hela hästens bogparti att påverkas av den sida där hästen har svårare att ta fram/röra sin bog.
Om hästen har en hopkrupen hållning, har den ofta smalt mellan frambenen. Det påverkar oxå rörligheten. Framförallt lågrangade hästar brukar ha smalt mellan frambenen. De kryper ihop och flyttar sig bort. De högrangade har bredare - de använder ju ofta sin bog för att flytta runt på de andra och därmed så breddar de sig och tar plats. Bredare, starkare bringa borde alltså också påverka, de hästarna skapar en starkare muskulatur som hjälper dem att öka rörligheten och kanske då även att få bogbladen mer liggande (vilket junär viktigt för aktionen, d v s bogfriheten och därmed frambenens rörelseomfång).
Ryggen spelar såklart också in. Ryggen styrs av magen, starka magmuskler ger höjd rygg och stretchade, starkare ryggmuskler. Men för att arbeta med magmusklerna så måste hästen börja vinkla hasen och trampa in mer under sig. Bakbenen måste bli mer fjädrande! Då bär de vikt också och hjälper hästen få balans även utan att hänga på frambenen, vilket i sin tur hjälper hästen att bli mer rörlig fram.
Jag önskade verkligen att jag visste mer om det här! Om det är nån som har en riktigt initierad och bra förklaring/definition på bogfrihet får ni hemskt gärna dela med er, på mail eller lämna en kommentar!
Jag ska definitivt försöka ta reda på mer i ämnet. Men, visst kan vi väl vara överens om att sadeln inte är det som skapar bogfriheten?

Hade en underbar morgon med min absolut bästa vän! Solen sken, vindstilla, fågelkvitter och varmt. Elgur fick beta daggvått gröngräs medan jag borstade. Sen blev det bus i paddocken som avslutades med en liten barbacka ritt. Kanske ska jag inte vara så ledsen över att vara utan sadel?? Nu får jag tillfälle att bara njuta helt kravlöst av min bästa, svarta kompis!

En nyligen genomförd sadelprovning fick mig att fundera på det här med hur vi sadlar våra hästar. En islandshäst är en relativt liten häst med oftast en ganska stor ryttare. Det innebär att en normalstor sadel ligger någonstans på runt 17-17,5 tum. I förhållande till hästen blir denna sadel ganska stor och lång.
Dessutom så har islandshästryttare en tendens att lägga sadeln alldeles för långt bak på ryggen. Jag gissar att det finns tre skäl till detta:

1. Man gör så för att så gör alla andra som rider islandshäst = norm
2. Man tror att man genom att sadla långt bak ska uppnå s.k. bogfrihet (tror inte de flesta vet vad det innebär)
3. Man tror att man uppnår att hästen bär mer vikt bak/ får mer bakbensaktion om man sadlar långt bak

Jag gick över till islandshäst från stor häst för ungefär 17 år sen. Jag hade lärt mig hur man sadlar sin häst på ridskolan. Där var det oerhört viktig att sadla på rätt sätt - först skulle ryggen (hela hästen) borstas ytterst noga så inget smuts kunde trycka. Sen skulle sadeln ska läggas långt fram på manken, inklusive vojlock, sen skulle den sakta dras bakåt till den hamnade i "läge". Var detta läge var, varierade lite från häst till häst, men man fick använda både ögonmått, synvinkel och känslan i när sadeln började kana långsammare på hästen - då skulle man stoppa. När man fått in det som man tyckte kändes som bra position, gick man runt på andra sidan hästen och kollade att allt låg rätt, rätade till om nåt blivit snett. Sen gick man tillbaka till andra sidan igen (allt skulle ju såklart göras från vänster, men det kan vi skita i nu) och fiskade försiktigt fram sadelgjorden från andra sidan och gjorde en slutlig koll att den verkade hamna rätt - ca 5-10 cm från armbågen på frambenet. Slutligen spändes gjorden - löst först. Vänta en stund, spänna igen. Och sen spänna en gång till och sen gå ut. Och så spänna en gång till innan man satt upp!

När jag började med islandshäst fortsatte jag sadla på samma sätt. Det fungerade ganska bra, med undantaget att jag tyckte sadlarna var gigantiska för de små hästarna (då var nog sadlarna snarare 18 tum dessutom). Några år senare åkte jag på en tävling. En av kommentarerna jag fick var "sadeln ligger för långt fram". Jag fattade ingenting. Jag som sadlat hästar och ponnisar i 20 år, skulle inte jag veta hur man sadlar?

Jag började studera hur islandshästen "skulle" sadlas. Och fann att många lade sina sadlar så långt bak att gjorden riskerade att åka bakom magen och in i ljumsken på hästen!

Som tur är så överdriver man inte längre riktigt som man gjorde då. Men fortfarande sadlas det på tok för långt bak. Kanske vill man inte förstå riskerna med detta. Att sätta sadelgjorden så långt bak att den inte ligger mot bröstbenet kan vara skadligt! Den dras då direkt över mjukdelarna och de inre organen. Dessutom så trycker sadeln på länden. Detta skapar stelhet i ryggmuskulaturen som stör hästens rörelseförmåga och kan leda till olika typer av ryggproblem som kan visa sig som hälta. En sadel för långt bak förhindrar att rörelserna går genom hästen bakifrån och fram, ryggen blir stel och låst. (Sen ska tilläggas att islandssadlar fortfarande, trots att forskning visat att det är farligt med sadlar som trycker på tornutskotten, har väldigt trånga kanaler mellan bossorna och rent allmänt är ganska smala i sin vinkel. Detta gör ju inte heller saken bättre.)

Att sadla hästen korrekt, vilket då enligt mig är på det gamla trista ridskoleviset, kommer kanske inte förhindra att ryggen ändå blir spänd. Men det kommer i alla fall att hjälpa hästen lite grann - även om det islutänden är den som sitter på ryggen som har störst inverkan på om hästens rygg är mjuk och stretchad, eller låst och spänd. Men ett korrekt sadelläge hjälper i alla fall mer än det stjälper. Och det här med bogfrihet - tja, det får jag återkomma till. Men det är nog precis som med det andra - hur ryttaren rider, skapar förutsättningarna för bogen och den kan röra sig även om sadeln ligger lite längre fram.

Har du någon gång funderat på hur stress påverkar din inlärning? att stress påverkar vår ridning och vårt förhållande till hästen är nog många medvetna om. Men vad som händer i kroppen och hur det påverkar oss som idrottskvinnor(män) kanske inte är självklart.

Långvarig stress har blivit ett samhällsproblem. Stressen kan ha olika orsaker, både yttre och inre orsaker. Yttre som att ha ett krävande jobb, familj, relationer med mera. Men även inre som krav på sig själv, prestationsångest, och att leva upp till en bild av hur livet ska vara. Inre krav resulterar ofta också i att man även får ökade yttre krav. (Hur ofta sägs det inte att nyckeln till att minska stress är att säga nej...)

Det som händer i kroppen vid stress, vare sig det är mental eller fysisk stress (fysisk kan t ex vara sjukdom eller att springa ett långlopp) är att kroppen förbereder sig för att fly eller fäkta. Precis som den spända och stressade hästen. Kort beskrivet: våra körtlar i kroppen ser till att den förbereds på det som ska hända. Först kommer adrenalinpåslaget. Adrenalin gör att andningen blir häftigare, pupillerna vidgas och hjärtfrekvensen ökar. Magens och tarmens aktivitet avstannar. Binjurarna frigör kortisol, ett hormon som ser till att reglera vår sömncykel. Under stress så utsöndrar binjurarna extra kortisol, som då ger effekten att vi får ett förhöjt blodsocker - kroppen förbereder sig återigen på att den ska göra något fysiskt. Blodsockerhöjningen skyddar kroppen och ser till att vi har energi till att just fly eller fäkta.

Långvarig utsöndring av kortisol är dock inte bra. Binjurarna kan "tröttas ut" vilket stör hormoncykeln över dygnet - vi blir trötta. Dessutom så förhindrar kortisolet upptaget av protein, till fördel för fett och socker som ju behövs för att kunna fly. Proteinet och uppbyggnaden av musklerna kommer då i andra hand vilket gör oss ännu tröttare. Inte bra för en idrottare, en ryttare, som behöver sina muskler för att kunna orka rida sin häst. att dessutom blodsockret blir lågt, gör att allt går trögare, det blir svårare att lära sig saker och att minnas saker.

Så för inlärningens skull är stressen en av våra största fiender. Även om det inte handlar om långvarig stress som påverkar ryttarens prestation långsiktigt, utan bara stressen i en viss situation som till exempel en ridlektion. Som ryttare har man därmed allt att vinna på att göra och framförallt kanske inte göra saker, för att minska stressen.

Det finns många saker man kan göra. Livsstilsförändring kan vara det långsiktiga målet, men den person är inte född som kan över en natt bara förändra sitt liv. Små, korta rimliga målsättningar är det som gäller, och att skapa en vana med nåt som är så enkelt att man bara inte kan misslyckas. (läs mer här och här).

Man kan tänka sig livet i fem olika delar: Försörjning, familj, vänner, fritid, hälsa. Delarna måste vara i balans för att inte känna sig stressad. Vad som är balans är olika för alla människor. Det som är balans för mig är det kanske inte för dig. Men att t ex vara arbetslös kan vara en jättestress för någon, men kanske inte för någon annan, som balanserar upp med starka familjeband, nära vänrelationer etc.

Pratar man häst och ryttarträning är det lätt att koncentrera sig på det som finns under "fritid" och "hälsa". Fritid = hästen. Brukar nästan alltid anses som avstressande av hästfolk. Kanske rent av en anledning till att man håller på med hästar. Men kan också bli en orsak till stress om hästen är skadad, eller tiden för att göra det man vill med sin pålle inte räcker till. Hälsa är en ypperlig sak att kolla djupare på. För under rubriken "hälsa" gömmer sig många positiva saker som kan sänka stress.

Motion och rörelse är en sån pusselbit. Att träna, på en lagom nivå, kan göra att du får utlopp för ditt adrenalin och kortisolpåslag, och därmed kan du rent fysiskt sänka din stressnivå, utan att göra så speciellt mycket mer. Att träna hårt och länge är dock inte att rekommendera om man är stressad. Hård träning är, som tidigare nämnts, också en stress för kroppen som då ska ägna sig åt reparationsarbete efteråt. Att göra avslappningsövningar och att göra långsamma koordinerande rörelser är en annan pusselbit under hälsa.

Så för att förbättra sin inlärning vid ridning så är en faktor att titta på just din stressnivå. Hur ser din stress ut? är du stressad? Eller känner du att du har balans mellan alla pusselbitar? Lider du kanske av situationsstress, att du ska prestera på lektionen, eller i ridhuset? För du över din stress till din häst?

Spända muskler som uppstår vid stress påverkar hästen. Jag har pratat om hästens avslappning. Ryttarens är lika viktig. Under övningar har jag lagt upp tre stycken enkla övningar som man kan göra som stimulerar inlärning och minskar stress. Testa gärna dem!