I ett tidigare inlägg länkade jag till ett hippologarbete av Linda Hedenberg på Flyinge om lösgjordhet. Jag läste igenom den texten igen häromdagen, och jag slås av hur mycket kunskap som finns men som vi ändå inte praktiserar. Nästan alla som har ridit för instruktör eller på ridskola har fått lära sig hur viktigt det är att hästen är lösgjord. Alla som gick på ridskola ”förr i tiden” som jag, fick lära sig att börja alla lektioner med en lång stunds skritt på lång tygel. Varför man skulle skritta den på lång tygel var det dock ingen som visste. För att värma upp, sa man. Ja absolut, jättebra att skritta så hästen får upp pulsen lite, precis som man själv bör göra innan man ger sig ut i löpspåret. Men den kanske viktigaste anledningen – att hästen på lång tygel skulle får sträcka på sig och hitta sin balans - pratade man inte så mycket om. Kanske var den anledningen självklar för mina ridlärare som undervisade med militäriska kommandon och satte skräck i de små tonårstjejerna.

Hur som helst, i hippologarbetet fanns ett klipp från 1940 års ridinstruktion. Så här stod det i den:

”Ett ändamålsenligt, ekonomiskt muskelarbete utförs instinktivt av den i frihet varande hästen. Stör ryttaren detta naturliga muskelarbete, kommer hästen att ”spänna sig”,varigenom rörelserna bliva hårda och tröttande. Det är en av dressyrens huvuduppgifter att genom en systematisk gymnastik anpassa hästens muskelarbete efter de förändrade förhållandena och att möjliggöra ett allt effektivare utnyttjande av muskelkraften. Det ”lösgörande” arbetet under dressyren avser därvid att åstadkomma mjukhet och smidighet i den växelvisa muskelverksamheten, det ”samlande” arbetet att öka de olika muskelgruppernas sammandragningsförmåga. Ett ”samlande” arbete måste samtidigt även verka ”lösgörande”, eftersom varje ökad sammandragning av en muskelgrupp förutsätter ökad eftergift av en annan. Spänning och motstånd från hästens sida övervinnes med framgång endast under rörelse. Nödvändigheten för hästen att under rörelse balansera sig för att bibehålla jämvikten är nämligen en god hjälp för ryttaren vid övervinnandet av spänning i muskler och ledgångar. Eftergift på stället från hästens sida kan lätt vilseleda”.

 Hur bra är inte detta skrivet?! Om vi visste detta redan 1940, varför använder vi det inte mer? ”stör ryttaren detta naturliga muskelarbete kommer hästen spänna sig”. En ryttare kan störa hästen på en miljon olika sätt. Det vanligaste är att vi stör den i munnen, genom ett ständigt dragande i tygeln för att få till formen. Sen stör vi den även genom att vi själva klamrar oss fast, drar upp hälen, svankar, tittar i gruset med mera med mera…många är de hästar som stödjer sig på sitt femte ben – tygeln. Och en häst som hänger i handen eller är hopdragen och störd blir spänd, får först taktproblem och sedermera andra problem som hälta, kotledsinflammation, spatt med mera.

”nödvändigheten för hästen att under rörelse balansera sig för att bibehålla jämvikten är en god hjälp vid övervinnandet av spänning i muskler och ledgångar”. Japp! På en islandshäst är ju detta närmast en lag. Såååå många hästar jag sett som inte ”kan” trava. Men som plötsligt kan det, när ryttaren får instruktionen att släppa tygeln helt fri och bara koncentrera sig på en sak – nämligen att hålla balansen och vara den perfekta passageraren (läs beskrivningen av passagerarövningen).
Islandshästens många gångarter strular ju nämligen till det här med spänning, eftersom tölt och framförallt pass bygger på att det finns en viss spänning i kroppen, annars skulle inte hästen kunna gå i dessa gångarter.

Och den sista meningen i ridläran: "eftergift på stället från hästens sida kan lätt vilseleda". Ja många är det som ber hästen knäppa av i nacken och belönar det. Det finns så många hopdragna halsar och mular bakom hand. Varför? jo av den enkla anledningen att det är så vi lär oss att det "ska se ut". Den som inte kan se skillnad på ett par bakben som jobbar och en panna som tänker framåt, jämfört med en hals som är hopdragen med bakben som inte hänger ihop med framdelen, kan lätt lura sig till att det är så hästen jobbar bäst. Sen säger jag inte att det är lätt att få bakben att bära och panna komma fram. Det är sjukt svårt, och det är väl därför så många blir frestade till att ta genvägar.

Begreppet hållbarhet (CSR, corporate social responsibility) är något som många företag jobbar med och har satt fokus på under de senaste åren. Men hur står det till med hållbarheten i svenska hästföretag?
När man i hästbranschen pratar hållbarhet manar man oftast hållbarhet som i hållbar häst. Nog så viktigt om du frågar mig. Att undervisa i ridning som skapar hållbara hästar som mår bra är en självklar målsättning för mig.
Men, hållbarhet i ett vidare begrepp kanske inte så många tänker på. I begreppet brukar man lägga in ansvar som företagare för miljö, mänskliga rättigheter, arbetsmiljö, anti-corruption och mutor.
För hästföretag som verkar i Sverige och följer svenska lagar så kanske det inte är självklart att tänka på saker som mänskliga rättigheter. Men varje gång vi köper något till oss själva eller till vår häst så finns det en Supply Chain där sakerna tillverkas och levereras. Hur vet du att den där prytteln du köpte från den stora landsomspännande hästbutiken är säkrad ur ett CSR perspektiv? Hur vet du att den inte är sydd av en minderårig kvinna i ett utvecklingsland som jobbar 14 timmars arbetsdag? hur vet du att ditt hästtäcke inte är färgat i ett färgbad som kräver liv?
För att inte tala om arbetsmiljö. På denna punkt brister verkligen den svenska hästbranschen, det har inte minst senaste tidens tidningsartiklar visat. Många är de unga tjejer som arbetar under villkor som aldrig, aldrig skulle accepteras någon annanstans. Svart arbete, utan försäkringar. Tungt arbete och långa dagar, långt utanför avtalade arbetstider och lag.
Har man ett hästföretag bör man även tänka på "hästliga" rättigheter. Hur etiskt är det t ex att hålla en häst instängd i en box 23 timmar av dygnets 24? Vet vi ens vilka konsekvenser det har för hästen? Tänker även på olika medel vi använder till våra hästar. Flugsprajer, geler etc. Bryr vi oss vad de innehåller? skrev i ett tidigare inlägg om Ultra SHield. En väldigt effektiv spray med stora varningstexter om att den är farlig för vattenlevande organismer. Det måste finnas alternativ, och det är bara vi som hästägare som kan driva den utvecklingen genom vår efterfrågan.
Det var dessa funderingar som fick mig att börja leta efter andra alternativ, och jag hittade då Equirex, ett företag i Holland som säljer Ekologiska och rättvist producerade ridkläder. Eftersom Marjolein, som driver företaget har full kontroll på hela kedjan av producenter, från odlare och fram till färdig produkt, så vet man säkert att detta är kläder som man kan köpa med gott samvete. Du hittar en del av dessa fina, högkvalitativa kläder i min butik.
Gör skillnad nästa gång du köper ridkläder - köp ekologiskt!
 

Skulle koppla på transporten och brukar alltid använda handskar men inte idag. Det slutade med en blodig fingertopp som innebär att jag ofrivilligt måste träna vänsterhanden några dagar framåt....inget ont som inte för nåt gott med sig :)
Så dagen spenderades med mina två nya böcker som kom idag - boken Hovslageri av Stenne Alskans och boken Ryggvänlig ridning av Dietze/Neumann. Eftersom jag haft två hästar med dåliga hovar (Audur och Elgur) så har intresset för hovar och skoning väckts. Vad kan man göra själv utan att vara utbildad på området, och hur kan man undvika problem?
Speciellt så här på sommaren så växer hovarna snabbare än vanligt, och min erfarenhet är att ständiga växlingar i temperatur och luftfuktighet påverkar hovarna till det sämre. Hornet blir porösare och lätt hänt att sömmarna börjar göra hålen större och vips så har man en glappsko som snart blir en tappsko. Eller, om man har en unghäst, så får man bärrandsröta och hålväggar som ett brev på posten.
Två somrar fick Audur bärrandsröta och hålväggar trots idog kontroll och verkning. Han hade verkligen inte bra hovar och de flöt ut snabbt så helst skulle han skos var femte vecka under sommaren. Många timmar spenderades med att raspa, få rent hålrum och peta in tjärdrev, linda med elastiska självhäftande lindor och silvertejp...inte kul. Elgurs hovar är något bättre men inte världsklass. Tur att han har andra kvaliteter...
Jag plöjde raskt igenom boken om hovslageri vilken verkligen kan rekommenderas för den som är det minsta intresserad av vad vi sätter på fötterna på våra hästar. Lättsamt skriven med många bra funderingar,
bland annat förklaringar mellan hovar på olika raser, hur sömmarna ska dras i, samt mycket om säkerhetstänk runt verkning och skoning. Jag har verkat mina unghästar själv oftast, men när det kommer till att verka OCH sko så törs jag inte. Har under mina olika hovslagares överinseende slagit i en och annan sko, men tvekar ändå när det är tappskor. Varför? jo, för just tappskor brukar innebära trasiga hovväggar och dålig bärrand. Och då måste man i princip sko om från grunden och det ska man inte göra som lekman, tänker jag. Om det är en sko som bara "ramlat" av och man hittar den, hel och fin eller har en exakt likadan liggande och hästens hov ser fin och jämn ut kan man väl sko på den i de gamla hålen. Men hur ofta händer det? För att citera boken: " Den som kan rätta till en snedvriden sko och sätta fast den på en trasig hov tycker jag ska bli hovslagare på heltid". Ganska talande eller hur :)
Bok nr två har jag inte läst än, utan mest bläddrat i. Får återkomma med en recension snart, men jag tror och hoppas att den kan vara riktigt spännande eftersom den sägs behandla följande:  "Med utgångspunkt i den fantastiska människoryggen beskrivs för första gången ingående det komplexa och fascinerande samspelet mellan hästens och ryttarens rygg" - just det samspelet som bör vara nyckeln till lösgjordhet och samling hos hästen. ska bli spännande läsning det också!

Igår läste jag en text som delades på Fejjan, skriven av Jonas Bring, tävlingsdomare på islandshäst. Det var länge sen jag läste något som gjorde mig så glad som att läsa den här texten! Det finns en anledning till att jag, ju mer jag lär mig om hästar, blir desto mindre intresserad av att tävla. Vad är det jag ska visa upp? Min häst, som inte är ett minsta dugg flashig, men som är mjuk som smör? Mitt mål är ju inte att rida som man gör på tävling.
Eftersom jag inte själv är domare utan "bara" B-instruktör, så har jag ofta när jag suttit med på tävlingar, i publik eller som sekreterare, haft svårt att förstå hur domarna dömer. Hästar som går emot handen, hästar som är uppenbart klämda mellan hand och skänkel, hästar med irriterat viftande svansar och passtaktiga men med rätta bensprattlet får riktigt höga poäng. Medan andra hästar med ren takt, på väg mot att bli lösgjorda, men kanske lite på framdelen och i lite fri form får riktigt låga.
Det var därför jag blev så glad när nya domarhandledningen kom förra året, för det kändes verkligen som att den var på rätt spår: nu skulle god ridning premieras, takt och lösgjordhet framför stelt bensprattel. Tyvärr har jag inte riktigt sett det än, men läser man Jonas text så verkar det ändå finnas ändringar på gång. Om en börjar resonera så, kommer det fler efter.
Jag är väldigt mån om att hästarna jag rider och hästarna mina elever rider ska må bra, de ska vara avspända och jobba rätt med sina kroppar. Att komma dit är ingen quick fix. Det tar tid att bygga en atlet, och det är hårt, långsiktigt arbete bakom det, framförallt arbetet med sig själv som ryttare. Visst kan man rida en islandshäst på dens talang, och visst kan man ta genvägar för att höja poängen på en tävling - men det är oftast på bekostnad av hästen på lång sikt. Generellt så har jag genom åren sett alltför lite fokus på den psykiska lösgjordheten hos hästen, och framförallt hos islandshästarna som ofta sägs vara antingen alldeles för "heta" eller "känsliga" eller också "lata". Nej, de är varken eller. De är helt enkelt inte lösgjorda och mottagliga för ryttarens signaler, även om olika individer uttrycker det på olika sätt. Och problemet sitter oftast i handen. Varför är det så skrämmande att låta hästen ha sitt huvud där han vill? Ju mer hästen springer, desto mer drar vi.
I Jonas text fanns även en länk till en sida om lösgjordhet. Instämmer med mycket av det som stod där. Men för mig är en lösgjord häst också en häst som går att rida med en tanke. Eftersom mitt mål är samlad ridning på hängande tygel som rids med en tanke, så inbillar jag mig att för att komma dit måste man först kunna rida lösgjort på lång tygel. Dock så känner jag mig ganska ensam i min syn på det som god ridning. Får ofta höra att jag ska "korta tyglarna och ta kontakt med hästen, rid lite snabbare han sover ju". Men jag håller inte med. Här är en film på mig och Elgur där jag tycker han skrittar lösgjort. Även om det kanske inte syns, så bjuder denna häst fram i varje steg och jag kan närsomhelst gå fram i trav.